Hur mäter man siktdjup
•
Djup i sikte! – Gör din egen siktdjupsskiva
Siktdjupet mäts genom att man sänker ner en vit skiva, så kallad Secchiskiva, i vattnet och mäter hur långt man kan sänka den innan den slutar synas.
En siktdjupsskiva kan du tillverka själv, för att undersöka ett vattendrag tillsammans med elever. Då behöver du:
- en vit skiva
- en pryl
- en tyngd
- ett rep
- en sax
- tändstickor
- två tuscher
- ett måttband
Här berättar och visar Catherine och Emelie från projektet Freshabit LIFE IP hur du gör en siktdjupsskiva och använder den:
Vissa vattendrag är grumliga, andra så klara att du kan se botten också i lite djupare vatten. Samma vattendrag kan ibland vara klart och ibland helt omöjligt att se ner i. Särskilt om vårarna ökar grumligheten i åarna när strömningen ökar, och smältvatten för med sig partiklar från land. Samma sak händer efter regn. Siktdjupet försämras också om det finns väldigt mycket näringsämnen i vattnet. Under somrarna påverkar tillväxten av mikroskopiskt små växtplankto
•
Siktdjup
Siktdjup är en enkel mätning. Man sänker helt enkelt ner en vit skiva i vattnet tills den inte längre syns och lyfter den därefter långsamt tills den åter blir synlig. Syftet är att avgöra hur långt ner ljuset når. Det har en direkt effekt på hur djupt ner växter, som ju är beroende av solljus, kan leva. Ett riktmärke är att tåliga växter kan klara sig ner till dubbla siktdjupet.
Klart vatten är något som vi människor uppskattar, men det betyder också att vattnet är näringsfattigt och inte kan försörja varken växtplankton eller några större mängder fisk.
Siktdjupet påverkas av naturliga faktorer och av övergödning. Lösta humusämnen från skog och mark, och lerpartiklar och annat grumlande material som följer med vattendragen ger sämre siktdjup. Särskilt under sommarhalvåret har dessutom växtplankton, som frodas om ljus och näring finns, en kraftig inverkan på hur djupt ner ljuset når.
Siktdjupet är ofta lägre längs stränder och kuster. Det påverkas av naturliga faktore
•
Vattnets optiska egenskaper
Art- och habitatdirektivets övergripande mål är att bevara typisk och speciell europeisk natur. I praktiken innebär detta att medlemsländerna hjälps åt att bibehålla eller återuppnå gynnsam bevarandestatus för de utvalda arter och naturtyper som nämns i direktivets bilagor.
Medlemsländerna är i enlighet med art- och habitatdirektivets artikel 11 skyldiga att övervaka bevarandestatus hos de livsmiljöer och de arter som avses i artikel 2.
Bedömning
Hur väl medlemsländerna klarar av att bibehålla den europeiska naturens mångfald mäts genom en gemensam och strukturerad rapportering till EU vart sjätte år i enlighet med artikel 17 i Art- och habitatdirektivet. Den senaste bedömningsperioden är 2013-2018 och rapporteringen skedde i april 2019.
Bevarandestatus bedöms utgående från fyra centrala parametrar, av vilka två är de samma för arter och naturtyper: utbredningsområde och framtida utveckling (som också inkluderar påverkan och hot). För arter bedöms oc