Hur funkar löntagarfonder
•
Löntagarfonder
Löntagarfonder var ett ekonomisktpolitiskt förslag på 1970-talet som drevs av LO och Socialdemokraterna. Förslaget syftade till att omfördela ekonomisk makt från privata företagsägare till de anställda genom att delar av företagens vinster skulle fonderas i fonder kontrollerade av fackföreningsrörelsen.[1][2] De var ett försök att på allvar utmana det privata ägandet av företag och ett sätt att lösa frågan om de övervinster som man menade uppkommit hos företagen när de anställda hållit tillbaka sina lönekrav som ett resultat av den solidariska lönepolitiken.[2]
Bakgrund
[redigera | redigera wikitext]En första modell lanserades av LO-ekonomen Rudolf Meidner, den socialdemokratiska politikern Anna Hedborg och Gunnar Fond i augusti 1975 på uppdrag av LO-kongressen 1971, som detta år bifallit en motion från Svenska Metallindustriarbetareförbundet författad av dåvarande utredningschefen Allan Larsson. Motionen föreslog att frågan om kollektiv kapitalbildning
•
”Tiden inne för Meidners fonder”
Sverige upplever nu en omfattande ekonomisk regression. Nu behövs djärv och snabb handling, inte bara för att skapa arbetstillfällen utan också för att lägga en ny grund för ekonomisk tillväxt.
Den svenska arbetsmarknadsmodellen, med fria parter på arbetsmarknaden, bygger på samförstånd och respekt för varandras roller. Det har gynnat både svenskt näringsliv och löntagarna. Detta förhållande håller nu på att ändras. Fackföreningsrörelsen behöver både utifrån ideologiska och praktiska inspirationskällor finna en ny vision. Den behöver modernisera sin organisation och göra medlemskapet attraktivare för löntagarna.
En idé som faktiskt skulle kunna vara motiverad i dagens ekonomiska läge är att återuppväcka och vidareutveckla Rudolf Meidners löntagarfondsystem. Om själva begreppet löntagarfonder känns för tyngt av sin historia kan en annan benämning användas.
Syftet med Meidners löntagarfonder var att öka fackförbundens inflytande över det priv
•
Han satte ord på förtrycket
OLOF PALME. Stig Malm, LO:s ordförande på 1980-talet, ser i dag Olof Palme som en av de stora visionärerna inom socialdemokratin.
Tjugo år har gått sedan skotten föll på Sveavägen. En turbulent politisk period avbröts tvärt, där statsminister Olof Palme ofta fick medla i den häftiga debatt som kom att kallas Rosornas krig.
Finansminister Kjell-Olof Feldt drev på för kraftiga besparingar. LO kämpade emot.
– När jag och Kjell-Olof Feldt som vanligt bråkade hade han en viktig balanserande roll. Han var enkel, intelligent och ideologiskt glasklar, säger Stig Malm.
– För honom var socialdemokratins själ att folk skulle ha ett jobb, det var övergripande allt annat och något som han drev väldigt hårt, både utåt och inåt. Men han brann också för att demokratin skulle komma innanf